Slentrianen

Jag har blivit en pensionär, det skrynkliga russin jag i hela mitt liv fruktat har jag förvandlats till över en natt. Gammal och skröplig, inte längre bra till något förutom att gnälla på ungdomar som sätter upp fötterna på sätet på bussen.

Jag ska på Ölands skördefest. Det är "Fårets Dag" idag. Det är ett sånt jävla mirakel att jag får något av en mental orgasm bara jag tänker på det. Men vad ska jag göra? Ibland måste man väl ställa upp för varandra också och nu är det så att frugan här vill åka till Öland. Själv hade jag inget bättre alternativ på aktivtet än att ta en lång sovmorgon så jag fick ge med mig. Jag fick ju i alla fall sova till 10...

Det här blir nog förresten det sista meningslösa inlägget (man ska aldrig säga aldrig i och för sig) på den här bloggen. Jag har tänkt att den här bloggen ska bli något av en kulturskatt för framtida internetforskare och då kan jag inte fylla den med massa meningslöst dravel. Time to shape up! Från och med nu skriver jag bara saker som är intressanta.

Sådär, nu ska jag bara gå och läsa in den här så är jag nästan klar för dagen. Ska bara sköta lite av tekniken inför magasinet också. Bör inte vara några problem...

Krönikan då. Ursäkta talspråket i vissa formuleringar, det är för att jag inte ska låta så jävla stel när jag läser upp det sen...

Columbine, Virginia Tech, Jokela, Kauhajoki. Listan börjar bli lång över städer som fått agera scen för några av modern tids mest uppmärksammade massmord. Galningar finns och kommer alltid finnas men vad är det som gör att just dessa platser får dessa sjuka sinnen att gå överstyr?

Att försöka förstå och förklara ligger i människans natur och när en ung människa går in i en fullsatt skolsal med en Walther .22 och börjar skjuta vilt omkring sig går den analytiska elementen på högvarv. Medier vältrar sig i djuplodande analyser, uttalanden från experter på allt från psykologi till grönsaksodlingar haglar runt oss, är det mobbing? Är det något i vattnet? Är det vinklad politik eller personliga ideologier? Arv eller miljö?

Kanske är det så att det oförklarliga är just oförklarligt och att vissa människors handlingar aldrig kan förstås av normala människor. Kanske måste man stå på ruinens brant för att inse hur det är att inte ha något att förlora, att man vill avsluta på ett sätt som får omgivningen att tänka efter och komma fram till att hela världen är ett dårhus där bara en liten promille sitter i tvångströja.

Men vad kan man göra åt ett dårhus man inte längre har kontroll över? Som växer sig större och starkare för varje dag som går. Där vapen formligen sätts i händerna på latenta massmördare utan att någon bryr sig. Förens det är för sent då, såklart.

Människans jakt efter reaktioner och uppmärksamhet är en aldrig sinande brunn, och så länge vi blundar för den verklighet som gång på gång har spottat oss i ansiktet kommer desperata gärningar väcka oss genom löpsedlar och nyhetsinslag. Och varje gång kommer vi försöka förstå. Varje gång kommer vi misslyckas med detsamma och varje gång kommer vi slutligen acceptera det hela och med en axelryckning säga  "Det kommer aldrig hända här."

Om jag någon gång ska ha ett eget tv-program där jag kan sitta och spy ur mej alla mina tankar och idéer på bästa sändningstid ska det heta "Krönikrummet". Jag är inget jättestort fan av fantomen (han är överlag en rätt lam superhjälte om man jämför med coola killar som Spiderman och Batman) men jäklar vad dom har lyckats med formuleringen krönikerummet. Enkelt, koncist och säger precis vad det hela handlar om.

Jag sitter just nu och ska skriva en krönika om skolskjutningar till nyhetsmagasinet som ska sändas klockan 16.15. Jag har egentligen bråttom med andra ord men jag känner mig lite mañana mañana just nu så jag är övertygad om att det löser sig till slut ändå.

Krönikan kommer naturligtvis upp här på bloggen när jag har skrivit klart.

Bäst just nu är för övrigt Hoffmaestro and the Chraa - Seize the day. Det bandet kommer bli nästa Kalle Bah.

Har fått ta över nyhetssändningen idag, jag är kanske ingen vidare radiopratare men jag lyckades i alla fall få ihop ut- och inrikesnyheterna till klockan 12.30. Ganska förutsägbart och tråkigt, Matti på första plats följt av Obama som gick om i opinionsundersökningarna och Anders Eklund som slipper åtal för en våldtäkt i Ängelholm år 2000. Och lägg väl märke till att det inte är 2000 som i tvåtusen, nej nej nej, SR har som policy att som enda instans i Sverige säga tjugohundra. Vilken jävla goja.

Jaja, hemma på lunch nu i alla fall, markservicen fixade jobbet som vanligt och skapade mej en god måltid som jag nu avnjuter framför datorn. Tillbaka till studion sen så fort jag kan och sända 14.30 och 16.30.

It´s a busy life som den där Lars Winterdäck hade sagt om han sjungit på engelska.

Med anledning av den senaste skolskjutningen i Finland i morse. Finnländaren Matti Saari, 20 år gammal, gick in på en skola i finland och öppnade eld mot sina "kamrater", som jag har förstått det är det fortfarande lite oklart kring dådet, de senaste siffrorna jag har hört är 10 döda + gärningsmannen som avslutade massmordet med att suga av sin egen pistol.

http://www.kuvalauta.fi/b/src/122215887655.jpg

Matti Saari.

När kommer det här till Sverige då? Tja, Finland ska tydligen vara det land i EU där befolkningen har störst tillgång till vapen, tydligen ligger dom på en tredjeplats i hela världen också. Hur smart är det här egentligen om man tänker efter? Det är ju vida känt att länder som är mörka och kalla orsakar depressioner (se bara på självmordsstatistiken på Grönland...) och en överrepresentation på självmord och våldsbrott. Man borde alltså hålla ett extra vakande öga på dessa latenda massmördare redan från scratch tycker man.

Alltså känns det lite som att man kan pusta ut här i det avlånga landet lagom (peppar peppar...) än så länge. Men med en skjutglad försvarsminister vid rodret kan det kanske ändras snabbt.

Efter att ha gnuggat geniknölarna har jag slutligen fått ihop en tio i topp-lista till studenttidningen. Så - långt innan tidningen går i tryck presenteras här nu den färdiga texten så som jag vill ha den. (En liten brasklapp för att vissa redigerare från kina bestämmer sig för att censurera texten läggs förresten in redan nu...)

Om inte himlens portar sedan länge har stängts för min förlorade själ gör dom förmodligen det nu, det har blivit dags för "****** Listar" och denna gång är det dags att lista De tio budorden. Vilka kan man ta lite lätt på och vilka är big no-no? ******* hjälper dig i syndarsträsket!

1. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.

Förmodligen är inte Mannen med makten en speciellt liberal snubbe som tror på valfrihet för den enskilde individen vilket gör honom aningens förlegad, men what the hell, det är trots allt runt 3500 år sedan han hittade på det här tramset.

2. Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn.

Den här säkrar helt klart Guds fritidssysslor för jävlar vad många som måste straffas för att ha sagt typ "Herregud". Jag anser att det är en felprioritering att straffa dessa syndare då det finns mycket värre.

3. Tänk på att hålla sabbatsdagen helig.

Sabbatsdag = Söndag = Bakisdag. Jag tycker helt klart att Han har en poäng här.

4. Visa aktning för din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig.

Jag är med på den första delen här, men vaddå inte få leva i det land som Herren ger mej? Är det ett självändamål? Jag är lite förvirrad här.

5. Du skall inte dräpa.

Kort och koncist och vettigt, men prioriteringen på den här? 5:e plats? Jag tror att Gud drabbades av lite hybris när han dikterade dom där stenplattorna för gubben Moses.

6. Du skall inte begå äktenskapsbrott.

Har ingenting att tillägga här, viktigt och bra, ge fan i att vara otrogen helt enkelt. Tycker dock att det med fördel kunde läggas in ett litet hot som i budord 4 för att understryka hur viktigt det är.

7. Du skall inte stjäla.

Oenig, Robin Hood hade till exempel ett klart vinnande koncept för hur man kan stjäla, det är enligt mej klart berättigat att stjäla från utsugarna i vår tillvaro.

8. Du skall inte vittna falskt mot din nästa.

Ett budord som innebär socialt självmord och evigt celibat! Tänk själv: "Nej dom där byxorna var skitfula" eller "Ja du ser faktiskt lite fet ut, älskling". Kortslutning av mannen i skägget.

9. Du skall inte ha begär till din nästas hus.

Efter en djupanalys har jag kommit fram till att det rör sig om klar idétorka här. För det här är ju precis samma som budord 10.

10. Du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans tjänare eller hans tjänarinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.

Avundsjuka är modern till all kreativitet och entreprenörskap, därför tycker jag att det här budordet är värdelöst. Men samtidigt, se men inte röra, kom ihåg budord 6.

 

Text: Moses och Slentrianen

Fått ett uppdrag från min studenttidning att jag ska skriva ihop något slags tio i topp till nösta nummer, det ska vara klart på måndag och jag har gjort slut på all min insperation genom att dricka några öl för mycket igår. Vad ska man skriva om? Vad är intressant nog för att lista? Just nu sitter jag bara här och skriver en blogg för skrivandets skull, jag har inget vettigt att säga alls faktiskt.

Jag har min älskade flickvän här och för att visa prov på min jämställdhet ska jag nu åka iväg och köpa en cola till henne, jag känner mej aningens stressad av att hon ligger här bredvid och tittar på mig med sina rådjursögon. I´m so pussywhiped.

Nu har jag varit en god pojkvän och sett Mamma Mia på bio. Efter att än en gång bevisat min totala oförmåga att planera en kväll ute genom att inte kolla upp bussarna i den här ruttna stan kom vi till sist fram till biografen i sista sekunden.

Och filmen. Jag vet inte riktigt var jag ska börja, Mamma Mia är en musikal om en brud som ska gifta sig, hennes mamma har knullat runt en del för 20 år sedan och vet inte vem brudens pappa är, det finns tydligen tre att välja på varav den svenske hjälten Stellan Skarsgård är en, gammle 007 Pierce Brosnan är också en (och ja - Han visar sin håriga bringa, till alla pantertanter i publikens stora förtjusning).

Filmen i sig är ett långt vältrande i tantfloskler, hur bra gammla kvinnor klarar sig själva utan en man vid sin sida på ålderns höst och jadda jadda. Sött men kom igen, ska man nå fram med budskapet att kvinnor kan så kan man väl åtminstona tänka lite själv och komma med något nyskapande. En gammal vamp som spisar av unga män i ett pinsamt dansnummer har vi sett till leda vid det här laget.

Ändå kan man inte komma ifrån att musiken är gjord av ABBA och det är ju ett av få band som inte har gjort en enda dålig låt under hela karriären (om Ramones hade slutat när Dee Dee hoppade av hade de också varit det...) och musiknummren står i en klass för sig.


Musiken i kombination med att tantmantrat blev så överdrivet att det blev skrattretande gjorde ändå att jag satt där och hade rätt stor behållning av filmen, jag ger den 6 glittriga platåskor av 10 möjliga.

Jag gör absolut ingenting, man skulle kunna saga att jag går på slentrian faktiskt... Jag är som sagt en nyhetschef som har tappat gnistan, min gnista ligger just nu hemma och sover i min säng, och ändå sitter jag här på en rutten redaktion och försöker få ihop 14.30 sändningen. 3 minuter ska fyllas med radionyheter, och så jäkla mycket händer det inte i Kalmar idag.

Sen är det magasvinet också, 30 minuter aktualitetsmagasin. Vår programledare är dessutom sjuk (vilken mer känns som en dålig bortförklaring för dålig arbetsmoral om du frågar mig...) så vi har satt in det unga stjärnskotten Martin Svensson till att sända.

Vissa saker här i världen behärskar jag inte, jag kan inte hjula, jag kan inte spela tvärflöjt och jag kan inte passa tvättider. För er alla som inte bor i lägenhet och till största delen måste anpassa sitt liv efter andra kan jag kort förklara vad en tvättid är för något: Det är djävulen reinkarnerad i ett litet litet nyckellås som man måste sätta upp på en numrerad lista med datum och klockslag.

Jag HATAR tvättider. Jag HATAR HATAR HATAR dom, det är det värsta sortens avskum jag vet, det finns massor med tider som jag ogillar; tidiga tider, sorgliga tider, oroliga tider med flera, men ingenting kan mäta sig med dom där jävla tvättiderna.

För läsaren med god slutledningsförmåga kommer det inte som någon överasskning när jag nu skriver att jag har fuckat upp det igen, jag har klantat till en tvättid och lämnat kvar tvätt efter att min tid gått ut. Det värsta är inte själva missen med tvätten, den torkar nog ändå förr eller senare. Det värsta är ångesten av att veta att man har parasiterat på någon annan stackares dyrbara tvättid och att jag vilken sekund som helst kan stöta ihop med den (förmodat) arga grannen och bli tvungen att ta till en improviserad bikt. Jag är en skurk. En tvättids-skurk.

Djungeltrumman ljöd visst igen, ett ständigt informationsflöde på den just nu. Det verkar enligt vissa rykten som att Papa Dee har fastnat med fingrarna i syltburken efter att ha spöat sin tjej.


Flashback: https://www.flashback.info/showthread.php?p=12855872#post12855872

Det ryktas på djungeltrumman att avsnitt 1 och 2 av serien californication sässong 2 har kommit ut på nätet. Förväntningarna är förståss skyhöga, dessutom rätt ironiskt att David Duchovny som spelar huvudrollen och en riktig sexdåre fick hjälp för avvänjning bara en månad innan premiären för serien.


Vilken skvallerkärring jag blev nu, jag kommer bli som dom där blondinerna som ligger högst upp på alla bloggtoppar. För de skriver om såna här meningslösa saker utan att ha någon verklighetsuppfattning alls. Slentrianen - Dressed for Succes!

(Dessutom kan jag slänga mej med avslutningar som "dressed for success" för jag kommer ihåg den gammla låten, det gör inte blondinbella. Score.)

Nu är det kanske lite inaktuellt men det har ju varit myckt snack om att bloggande har slagit sverige med storm och att det här "nya fenomenet" är en helt ny maktfaktor. Carl Bildt snackar inte med media utan förmedlar sig själv till folket via sin blogg, alla småbrudar som gillar chips och kläder använder bloggen som en megafon för sina korthuggna tankegångar. Och alla är så jävla häpna över hur nytt och fantastiskt detta är. Andy Warhols vision om 15 minutes börjar bli sanning.

Men alla är ju för fan ute och cyklar fullständigt! Nu är jag inte så jäkla gammal men tillräckligt gammal för att minnas skunkandets glada dagar. När jag var 10-11 år så var det ju just detta vi höll på med dagarna i ändå, hade egna sidor med något konstigt namn, designade sidan lite som vi ville och skrev dagboksanteckningar hela tiden.

Det känns ju onekligen lite som att hypen med bloggande kommer av sig lite när man tänker på det hela. Och hur mycket roligare hade det inte varit om det stod i media att Calle Bildt "skunkar" istället för "bloggar"!

Det blev ingen fest, det blev lugnt och stilla med ett par toasts och datorn istället. Istället har huvudet fått joba på högvarav och detta har jag kommit fram till i min lilla tanksmedja:

Ska saker och ting göras så ska de göras ordentligt. Jag tror det var Steven Taylor i Aerosmith som beskrev sitt 80-tal med att "vi trodde att allt som var värt att göras var värt att överdrivas" och jag tror han har en poäng där.  Jag menar, tänk dig att du har en studsboll till exempel, hur kul är det? Men om du har 10 000 studsbollar blir det genast jätteroligt. Det är alltid kul att ha bisarra mängder av något. EN ballong är inte kul, men 2000 däremot... Ja, ni fattar.

Även när det kommer till ambitioner gäller samma sak, vad är vitsen med att vara ambitiös när det finns överambitiösa människor som kommer kämpa ännu hårdare än dig för att få som dom vill? Ska du vara något så kan du lika gärna vara det ordentligt. Överambitiös, överseriös, extremidealist o.s.v.

Dessutom är det ju dom extrema som gör världen värd att leva i. Det kan man nog inte säga om en annan slentrian...

Jag har ett problem. Under många långa månader har jag tänkt på en sak, nämligen hur vi benämner olika årskullar. Ni vet, man är född på 80-talet och blir då kallad "åttitalist" och så vidare. Nu har vi ju däremot ett problem: vi har en massa småbarn som är födda på 2000-talet. Vad blir det då? "Nollnolltalister"? "Tjugohundratalister"? Det sista funkar ju inte, för det innefattar ju alla som är födda på 2000-talet. Jag vill bara åt de här som är födda på de tio första åren.

Förslag på en bra benämning mottages tacksamt!

Annars står livet still just nu (no kidding, när man börjar fundera på såna här saker...), funderar på att masa mig iväg på en fest 200 meter härifrån men vete katten om jag orkar. Ingen öl inhandlad och ingen ordning på något annat heller gör att motivationen inte riktigt infinner sig. Men vad gör man då istället?

Just nu vill jag faktiskt bara att det ska bli måndag.

Jag är ambivalent i mig själv, en kameleont i den mentala dimman, en vilsen själ som inte lever upp till förväntingarna. Visionären har tappat bort visionerna och har ingenting kvar förutom ett gäng dåliga sitcoms som betas av ett avsnitt åt gången.

Jepp, jag har förlorat min mojo, sådär bara över ett par timmar. Vad var det han sa den där författaren eller vad han nu var? "Igår skulle jag förändra världen, i morse gjorde jag precis som vanligt" - fritt citerat. Ungefär så känner jag mig nu, en datanarkoman som sitter här och tittar på That 70s show och käkar micropopcorn.

Jag har inga vettiga tankar att dela med mig av, jag har inga kluriga slutsatser, jag har drabbats av total intellektuell kollaps.

Ett av mina största problem (vanlig klycha, naturligtvis finns det miljoner problem som är större men återigen: dramaturgin ni vet...) är att jag inte kan sätta rubriker. Jag är kass på det, värdelös och urdålig. Det blir ju inte bättre av att jag har valt att utbilda mig till journalist, där kommer ju rubriksätting så att säga som en naturlig del av vardagen. Bummer.

Jag slits för övrigt en hel del mellan det här med att blogga och min personliga integritet, jag är en ung man som skriver dagbok på internet om hur mitt liv är. Ramen för bloggen är redan klar, men jag måste veta hur jag ska måla tavlan, och inte minst vad den ska föreställa.

Samtidigt som jag vill ha en intressant blogg är jag smärtsamt medveten om att jag inte är speciellt intressant, i alla fall inte i mina handlingar. Men mina visioner och ambitioner är på en nivå som kan vända jorden upp och ner, kanske blir denna blogg ett manifest över mina innersta tankar. Som det ser ut nu har jag ingen annanstans att ventilera allt som rör sig i mitt huvud.

Future will tell.

Fan, där kom ju en bra rubrik. På slutet.

Hello world, det fick jag en gång lära mej på en kurs att man skulle döpa sin första hemsida till och eftersom jag är en luttrad student i koppel följer jag givetvis min föreläsares råd och inviger mitt livs första bloggpost med denna passande rubrik.

Jag är mycket för dramaturgi och för att låta det gå hand i hand med mina mål för bloggen så tänkte jag helt sonika strunta i att presentera mig närmare. I realiteten är det ju i och för sig inte någon förutom jag själv och mina närmare vänner som kommer läsa det här, så det spelar ju ingen roll egentligen. Men det ser fint ut i text att jag är intresserad av dramaturgi och kanske, kanske, kommer någon arbetsgivare i framtiden göra en sökning på mitt namn, hitta det här och imponeras av hur djup och välformulerad jag var redan när jag var 21 år gammal.