Slentrianen

Nu har jag varit en god pojkvän och sett Mamma Mia på bio. Efter att än en gång bevisat min totala oförmåga att planera en kväll ute genom att inte kolla upp bussarna i den här ruttna stan kom vi till sist fram till biografen i sista sekunden.

Och filmen. Jag vet inte riktigt var jag ska börja, Mamma Mia är en musikal om en brud som ska gifta sig, hennes mamma har knullat runt en del för 20 år sedan och vet inte vem brudens pappa är, det finns tydligen tre att välja på varav den svenske hjälten Stellan Skarsgård är en, gammle 007 Pierce Brosnan är också en (och ja - Han visar sin håriga bringa, till alla pantertanter i publikens stora förtjusning).

Filmen i sig är ett långt vältrande i tantfloskler, hur bra gammla kvinnor klarar sig själva utan en man vid sin sida på ålderns höst och jadda jadda. Sött men kom igen, ska man nå fram med budskapet att kvinnor kan så kan man väl åtminstona tänka lite själv och komma med något nyskapande. En gammal vamp som spisar av unga män i ett pinsamt dansnummer har vi sett till leda vid det här laget.

Ändå kan man inte komma ifrån att musiken är gjord av ABBA och det är ju ett av få band som inte har gjort en enda dålig låt under hela karriären (om Ramones hade slutat när Dee Dee hoppade av hade de också varit det...) och musiknummren står i en klass för sig.


Musiken i kombination med att tantmantrat blev så överdrivet att det blev skrattretande gjorde ändå att jag satt där och hade rätt stor behållning av filmen, jag ger den 6 glittriga platåskor av 10 möjliga.